Idag hade vi ett seminarium som handlade om det väldigt uppmuntrande ämnet: Döden.

Jag bävade lite inför detta, men som sjuksköterska kommer man ju stöta på detta en hel del. Jag vill liksom inte inse att vi alla ska dö någon gång, och så fort det går upp för mig blir jag nästan svimfärdig. Det är så jävla svårt att förstå, det finns liksom inte. Jag vill ignorera och tro att om det nu "måste ske" någongång, låt det göra det när man är riktigt gammal och nöjd. Men det är inte ofta det blir så. Man vet aldrig. Det är inte helt omöjligt att man får en diagnos och ett besked om att man endast har ett par månader kvar i livet. Det är inte heller helt osannorligt att man råkar ut för en olyka och går bort plötsligt.

Vi fick se på en dokumentär som hette I livets slutskede som handlade om cancerpatienter på ett hostice. Man fick följa och lära känna några patienter och de delade med sig om hur dem kände inför deras snart kommande död. Dem var så himla fina och härliga så det var riktigt tungt att se dem långsamt brytas ned för att sedan dö. Dem ville kunna göra så mycket, men orkade inte någonting. Dem bröt ut i tårar då deras kropp inte ville göra det hjärnan ville. Jag gick ut från lektionen med snorig näsa och en sten i bröstet. Livet är så jävla orättvist.

Trots allt anser jag det vara väldigt nyttigt att vara medveten om detta. Om hur bra vi friska människor egentligen har det och att vi borde uppskatta det till tusen. Jag tror man kan behöva ett litet wake up call då och då för att verkligen ta vara på sin tid här i livet och göra det man vill göra, och umgås med sina nära och kära. Det kommer en dag vi inte kan det längre. Existentiella frågor i vardagen är fanemej nyttigt, kom ihåg det.

Fan vad deppigt inlägg, men ibland behövs även sådana.

I morgon fyller jag 22 freakin' barre! Jag hoppas att jag får fylla år många år till, och det viktigaste - att mina nära och kära får det!


Nu säger jag godnatt, för sista gången som 21 åring! :)


Puss